Tjugosex

Helgen har gått förjävla bra. Inga nervsamanbrott. Inga klagomål. En massa kaffe.
I onsdags var dom här, en kvinna runt 30-rycket, säkert en riktig jävla bitch och en brygubbe närmare PRO. Det gick jävligt fort att få på sig den lilla klockan runt benet, men att pissa på beställning är helt sinnessjukt svårt. 3 koppar java och 2 liter vatten senare gick det dock bra. Resten av dagen också. 17 Gustavsbergsbesök räknade jag det till. Ibland är det jävligt skönt att slå en båge!

Torsdag och fredag var precis som vanligt. Jag lyckades smita ut i fredags och få 2 extra timmar utan att dom märkte något. Jag är lite utav ett geni. Så jävla nöjd!
Lördag kom D förbi och svullade tacos och kollade film. Dock fick han flytta sin röv för annat sällskap. Ett sällskap som jag uppskattar något så otroligt mycket. Fast jag tror inte att den personen vet hur mycket egentligen. Eller så gör hon det men spelar svår. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att det är något speciellt. Me like!

Söndag idag, och 3 filmer senare. Så kommer det vara ett bra tag till. Sista veckan lär utvecklas till ett helvete. Något kommer gå sönder. Tror jag. Eller jag kanske blir som en lammunge. Det återstår att se.

Tack för kaffet, FTW!

If tomorrow never comes

Imorgon är det onsdag. Onsdagen den 3:e September 2008. Dagen D. Den Jävla Dagen D. Kriminalfascisterna kommer att klampa in här 10.30 och installera nått jävla villalarm och bekanta mig med min nya fotkompis. Jag vet inte riktigt om jag är lättad, lack eller bara allmänt bitter. Å ena sidan är det jävligt skönt att det äntligen är dags, men den andra sidan tycker att det suger den största kuk världen skådat sedan Rocco gjorde debut i tv-sofforna. Jag, i min mening, är ju faktiskt oskyldig. Så säger väl alla, men den här skitgrejen har hängt över mitt huvud i nästan 3 jävla år. Allt för att en uniformerad trippelluffare inte kunde hålla sin fula, äckliga käft stängd.

Fan va kul jag hade för 3-4 år sedan. DY blommade. Jag och mina grabbar var alltid ute på nya äventyr. Varje fredag på Snurran vid Östra Station. Varje fredag vidare från Snurran till olika hak runt Östermalm. Ivrigt på jakt och med hopp om att hitta BBS, BB, YYY eller nån annan pissluffare. Ibland lyckades vi, men allt för jämnan blev det endast alkohol i goda vänners lag. Jag kommer aldrig att glömma den första AS vi hade. 17 grabbar på tårna. T-Centralen - Tekniska Högskolan. Öl på Snurran. Tekniska Högskolan - Östermalms Torg. I rulltrappan upp mot Ö-Malm åker det 2 riktiga luffare. En av dom säger någonting om att köra. Jag, WhiteRussian och Dorian är de enda som reagerar. Väl uppe lägger jag en sån jävla klockren lowkick på ena snubben så att han flyger in i dörren och springer (kryper snabbt) därifrån. Jag tror inte att de 2 hade räknat med att det inte bara var de 3 i rulltrappan mittemot de såg. Vi var fler. Vi var många många fler. Vi var DY - Yngsta Tyngsta DY. Det var tider, härliga tider; underbara tider! Men som de gamla Grekerna en gång sade; En gång Djurgår'n - Alltid Djurgår'n!

Imorgon är det dags. Uppdatering följer.
SNURRAN ÄR VÅRT HEM - YNGSTA DJURGÅRDEN

Då var det dags igen

Det är inte många dagar kvar nu. Alldeles för få. Fast jag tror att det kommer gå ganska bra ändå. 1 månad kanske inte är så lång som man tror att den ska vara. Frågan är bara vad man ska göra under hela den tiden?

Jag kommer inte kunna berusa mig på alkohol, jag kommer inte kunna gå ut och äta, jag kommer inte kunna gå och köpa snus när jag är i fas för att döda någon... Jag funderar starkt på att skaffa mig en hobby. En hobby som jag aldrig i hela helvete hade kunnat se mig själv skaffa innan. Men vad? Vadå för hobby? Det där med internetpoker sket man ju i. Soduko/sadoki/sudiko what so ever sket man ju i. Blogg sket man ju egentligen i. Fast det kanske är bra? Jag kommer ju sannorligen kunna skriva av mig. Sånt är jag ju bra på. Enda bloggen jag har haft som kommer att uppdateras varje dag med mina innersta tankar. Läskigt!

Men är jag en sån person? Jag brukar sällan öppna mig för människor jag inte känner. Jag brukar inte öppna mig för människor över huvudtaget. Jag vet inte varför. Jag bara är så. Mina problem är mina problem. Jag orkar inte belasta en massa annat folk med sånna saker. Jag tror att alla har nog med sina egna. Jag är ingen kärring som klagar. Jag ska sitta här med no access i 31 dagar. Bortkopplad från omvärlden med en liten jävla elsladd runt foten. Inte fan klagar jag för det. Jag känner bara att jag inte riktigt vet vad jag ska göra under tiden... Det återstår att se! Här lär jag ju spendera ett x antal timmar i alla fall som jag redan sagt. Jag upprepar saker redan. Pratar med mig själv. Underligt, men jag gillar det. Snart drar det igång på riktigt.

Det här är bara förfesten!